dolt.
Ja jag är på jobbet. Jag erkänner. Jag har inget internet och lika bra är väl det. Kanske.
Önskar mig till utsidan så jag kunde gå. Bara gå.
Nu skulle jag helst av allt bara stoppa lurarna i öronen och förtränga.
Förtränga att jag nånsin tänkt tanken. Att jag givit upp för mig själv alldeles för lätt. En gång höll jag det jag lovade mig själv.
Tyvärr gör jag det inte längre. va fan ska det vara så jäkla svårt för.
Dumt.
Ibland kan man se motsatt ut som man känner sig.
Om ni fattar. Speciellt om man har en stickad grön mössa som man snott för stunden.
Inuti mössan virvlar massa runt.
Ta hand om er!
Emma
Önskar mig till utsidan så jag kunde gå. Bara gå.
Nu skulle jag helst av allt bara stoppa lurarna i öronen och förtränga.
Förtränga att jag nånsin tänkt tanken. Att jag givit upp för mig själv alldeles för lätt. En gång höll jag det jag lovade mig själv.
Tyvärr gör jag det inte längre. va fan ska det vara så jäkla svårt för.
Dumt.
Ibland kan man se motsatt ut som man känner sig.
Om ni fattar. Speciellt om man har en stickad grön mössa som man snott för stunden.
Inuti mössan virvlar massa runt.
Ta hand om er!
Emma
jag.
Hem, ut och gå. Spy galla.
Ska bara befatta mig med mig själv. Undrar för hur länge? Tänkte ha den inställningen för ett tag i alla fall.
Ska bara befatta mig med mig själv. Undrar för hur länge? Tänkte ha den inställningen för ett tag i alla fall.
bubblor.
Befinner mig på toppen av en glaskupa. Hoppas glaset inte spricker. Då orkar jag nog inte upp igen.
Dagen bjuder på sol. Härligt.
Hursomhelst. Love you babes.
Ta hand om er.
/Emma
Letande
Alltid alltid alltid skriver jag på arbetstid.
På min lediga tid hinns det inte med att hänga på nätet. Därför.
Hade ett lite djupare samtal med Sofia igår. problems.
Letade efter en annan människas kropp i sängen när jag vaknade i morse, det fanns ingen där. Det var tomt. Förutom kudden och överkastet som jag skjutit över till andra delen av sängen.
Just i morse kändes det inte bra. Mest ensamt. Alldeles för ensamt.
Även fast jag har bestämt mig så tvivlar jag. Är det verkligen det jag vill. Fy farao.
Om jag bara kunde komma fram till vad.
På min lediga tid hinns det inte med att hänga på nätet. Därför.
Hade ett lite djupare samtal med Sofia igår. problems.
Letade efter en annan människas kropp i sängen när jag vaknade i morse, det fanns ingen där. Det var tomt. Förutom kudden och överkastet som jag skjutit över till andra delen av sängen.
Just i morse kändes det inte bra. Mest ensamt. Alldeles för ensamt.
Även fast jag har bestämt mig så tvivlar jag. Är det verkligen det jag vill. Fy farao.
Om jag bara kunde komma fram till vad.
tankar.
Alldeles snart är klockan 6. Jag hoppas på hemgång.
Massa konstiga saker händer just nu.
Trodde jag visste massa. Om mig själv. Om vad jag ville. Jag vet inte. Jag vill bara kunna tänka. Klart.
Om jag någon sekund bara kunde stanna upp och lyssna på mig själv. På min kropp och signalerna.. men det gör jag inte. Jag tillåter inte det. Låt det bara få fortsätta.
Om jag förtränger att jag inte orkar så orkar jag nog ändå. Hur mycket som helst. Kanske.
Massa konstiga saker händer just nu.
Trodde jag visste massa. Om mig själv. Om vad jag ville. Jag vet inte. Jag vill bara kunna tänka. Klart.
Om jag någon sekund bara kunde stanna upp och lyssna på mig själv. På min kropp och signalerna.. men det gör jag inte. Jag tillåter inte det. Låt det bara få fortsätta.
Om jag förtränger att jag inte orkar så orkar jag nog ändå. Hur mycket som helst. Kanske.
Mina tårfyllda dagar..
Kan börja med bild av mig själv som några (!?) har väntat på...
Da daaam..
så var det med det...
Nu kan jag återgå till det jag egentligen tänkte göra.
Skriva lite om min mest tårfyllda vecka i livet.
Har nog inte gråtit så mycket sen.. ja.. jag vet faktiskt inte riktigt när.
Började i söndags när jag skulle åka. Mammsen o pappsen skulle hämta upp mig klockan 23.00 för färd mot Sthlm och sedan vidare till London.
Ögonen tårades redan när jag skulle åka från mina bebisar, men lyckades faktiskt hålla mig till det.
När blev jag så blödig?
Aja, hursomhelst gick resan till sthlm väldigt fort, för Emma somnade minsann redan innan vi hunnit åka förbi bredvikens camping.. eller torsby camping som det så tjusigt heter nu. Vaknade inte förrän vi var några små mil ifrån Arlanda.
Käka några mackor i bilen (på parkeringen) innan vi gick in på flygplatsen.
Fick med mig sobril som jag skulle ta innan flygresan för att jag inte skulle vara så rädd. Men pyttsan. Hjälpte förstås ingenting, utan Emma var jätterädd när hon skulle på planet.
Gömde mig under jackan, men fingrarna i öronen när vi lyfte och kom på mig själv med att tårarna rann nerför mina kinder. GRÅTATTACK 1.
Ja, så RÄDD var jag. usch.
Sen kom vi fram till London, välbehållna.
Väl i taxin som skulle köra oss till hotellet började min mage kurra av hunger och jag bara tänkte på mat mat mat.
Tog väl sina lilla tid att komma fram, checka in och allt sånt så när vi äntligen kom iväg för att dra nånstans att äta hade smärtan i magen kommit igång ordentligt.
Värre värre värre blev det. Vi gick och gick och gick. Genom stor park (Hyde Park + Kensington Gardens) och jag såg ingen ände på det hela.
Fick vila på var och varannan parkbänk för jag hade såååå ont i magen.
Till slut fick pappi köpa en macka för att försöka bli av med det onda.. en inte hjälpte det.
När vi nästan var framme vid Buckingham Palace hade jag så ont att jag inte stod ut.
Där satt jag, på trottoaren i London och grät som ett barn. GRÅTATTACK 2.
Fick gå in och lägga mig på en skinnsoffa inne i något kontorshus innan jag orkade vidare. hur jag gjorde det förstår jag inte.. men magen lugnade slutligen ner sig.
Förmodligen magkatarr eller annan åkomma som jag inte vet?
Dag 2 vaknade jag av ont i halsen. Jippie. Brorsan och jag sprang i affärer hela dagen. Harrods, Harvey Nichols, oxford street.. allt allt allt.
När jag kom tillbaka till hotellet ville jag bara dö.
Halsen värkte, huvudet värkte, fötterna värkte och näsan rann. 2 ipren sedan Kinamat på det.
Kände mig som en människa igen.
Vaknade på natten av att halsen brann som eld och jag kunde inte sova, inte svälja och knappt finnas till.
Då var det dags igen. GRÅTATTACK 3.
Brorsan vaknade som tur var och letade upp några gamla halstabletter han hade i en ficka någonstans. 2 ipren till sedan sov jag nån timme innan det var dags att gå upp.
Sen dröjde det ändå rätt länge till nästa attack.
Jovisst. Jag hade ju bajsont i halsen hela tiden, men jag var ju bara tvungen att orka. Sightseeing. Tower bridge, big ben, st pauls cathedral, london eye,röda bussar, telefonkiosker och allt annat londonigt.
Förstår inte vad jag gjorde sist jag var där?
Kom knappt ihåg nånting fast det bara var några år sen sist?
Hursomhelts.
GRÅTATTACK 4 kom förstås när planet lyfte på väg hem.
GRÅtATTACK 5 några timmar senare. På grund av den sablans förkylningen så trodde jag mitt huvud skulle sprängas vid landningen... tårarna bara forsade och trodde minst sagt jag skulle dö.
Det gjorde jag förstås inte.
GRÅT-GRÅT-GRÅTATTACK 6 pågick i cirka 20 mil på väg hem. Mellan sthlm-örebro grät jag konstant av min värk i huvud,hals och öron orsakat av landningen.
Pappvar på bäg att köra in på akuten i örebro, men då hade jag sakta börjat lugna mig.
Förfärligt.
När jag äntligen kom hem till Torsby, så fann jag världens gulligaste kort från mina kattvakter Emelie o Mikaela! Tusen tusen tack!
Då kom tårarna igen. Jag blev så jäkla glad helt enkelt.
Fast denna gång resulterade det inte i någon attack dock.
stackars mig!
Nej.. nu får det bli glada dagar istället nu när jag ska försöka bli frisk.
Penicillinet för halsen har förhoppningsvid börjat ge verkan, fast dropparna till öronen har jag inte mycket för.
Fortfarnade lock för vänster öra.
Känns som om jag bor i en burk. Minst sagt.
På återseende/Emma
Da daaam..
så var det med det...Nu kan jag återgå till det jag egentligen tänkte göra.
Skriva lite om min mest tårfyllda vecka i livet.
Har nog inte gråtit så mycket sen.. ja.. jag vet faktiskt inte riktigt när.
Började i söndags när jag skulle åka. Mammsen o pappsen skulle hämta upp mig klockan 23.00 för färd mot Sthlm och sedan vidare till London.
Ögonen tårades redan när jag skulle åka från mina bebisar, men lyckades faktiskt hålla mig till det.
När blev jag så blödig?
Aja, hursomhelst gick resan till sthlm väldigt fort, för Emma somnade minsann redan innan vi hunnit åka förbi bredvikens camping.. eller torsby camping som det så tjusigt heter nu. Vaknade inte förrän vi var några små mil ifrån Arlanda.
Käka några mackor i bilen (på parkeringen) innan vi gick in på flygplatsen.
Fick med mig sobril som jag skulle ta innan flygresan för att jag inte skulle vara så rädd. Men pyttsan. Hjälpte förstås ingenting, utan Emma var jätterädd när hon skulle på planet.
Gömde mig under jackan, men fingrarna i öronen när vi lyfte och kom på mig själv med att tårarna rann nerför mina kinder. GRÅTATTACK 1.
Ja, så RÄDD var jag. usch.
Sen kom vi fram till London, välbehållna.
Väl i taxin som skulle köra oss till hotellet började min mage kurra av hunger och jag bara tänkte på mat mat mat.
Tog väl sina lilla tid att komma fram, checka in och allt sånt så när vi äntligen kom iväg för att dra nånstans att äta hade smärtan i magen kommit igång ordentligt.
Värre värre värre blev det. Vi gick och gick och gick. Genom stor park (Hyde Park + Kensington Gardens) och jag såg ingen ände på det hela.
Fick vila på var och varannan parkbänk för jag hade såååå ont i magen.
Till slut fick pappi köpa en macka för att försöka bli av med det onda.. en inte hjälpte det.
När vi nästan var framme vid Buckingham Palace hade jag så ont att jag inte stod ut.
Där satt jag, på trottoaren i London och grät som ett barn. GRÅTATTACK 2.
Fick gå in och lägga mig på en skinnsoffa inne i något kontorshus innan jag orkade vidare. hur jag gjorde det förstår jag inte.. men magen lugnade slutligen ner sig.
Förmodligen magkatarr eller annan åkomma som jag inte vet?
Dag 2 vaknade jag av ont i halsen. Jippie. Brorsan och jag sprang i affärer hela dagen. Harrods, Harvey Nichols, oxford street.. allt allt allt.
När jag kom tillbaka till hotellet ville jag bara dö.
Halsen värkte, huvudet värkte, fötterna värkte och näsan rann. 2 ipren sedan Kinamat på det.
Kände mig som en människa igen.
Vaknade på natten av att halsen brann som eld och jag kunde inte sova, inte svälja och knappt finnas till.
Då var det dags igen. GRÅTATTACK 3.
Brorsan vaknade som tur var och letade upp några gamla halstabletter han hade i en ficka någonstans. 2 ipren till sedan sov jag nån timme innan det var dags att gå upp.
Sen dröjde det ändå rätt länge till nästa attack.
Jovisst. Jag hade ju bajsont i halsen hela tiden, men jag var ju bara tvungen att orka. Sightseeing. Tower bridge, big ben, st pauls cathedral, london eye,röda bussar, telefonkiosker och allt annat londonigt.
Förstår inte vad jag gjorde sist jag var där?
Kom knappt ihåg nånting fast det bara var några år sen sist?
Hursomhelts.
GRÅTATTACK 4 kom förstås när planet lyfte på väg hem.
GRÅtATTACK 5 några timmar senare. På grund av den sablans förkylningen så trodde jag mitt huvud skulle sprängas vid landningen... tårarna bara forsade och trodde minst sagt jag skulle dö.
Det gjorde jag förstås inte.
GRÅT-GRÅT-GRÅTATTACK 6 pågick i cirka 20 mil på väg hem. Mellan sthlm-örebro grät jag konstant av min värk i huvud,hals och öron orsakat av landningen.
Pappvar på bäg att köra in på akuten i örebro, men då hade jag sakta börjat lugna mig.
Förfärligt.
När jag äntligen kom hem till Torsby, så fann jag världens gulligaste kort från mina kattvakter Emelie o Mikaela! Tusen tusen tack!
Då kom tårarna igen. Jag blev så jäkla glad helt enkelt.
Fast denna gång resulterade det inte i någon attack dock.
stackars mig!Nej.. nu får det bli glada dagar istället nu när jag ska försöka bli frisk.
Penicillinet för halsen har förhoppningsvid börjat ge verkan, fast dropparna till öronen har jag inte mycket för.
Fortfarnade lock för vänster öra.
Känns som om jag bor i en burk. Minst sagt.
På återseende/Emma