Berlin 2006-06-15 Magiskt!
Olympiastadion, Berlin. 2006-06-15. Klockan är några minuter i sex och snart är det dags för insläpp till inrådet där supportrarna får vara innan matchstart.
Klockan slår över till sex och i en megafon så talar någon om för alla de tusentals fansen som samlats utanför att det är dags att gå in.
Vi ställer oss i kö för att bli visiterade och genomkontrollerade. Våra vattenflaskor kastas i en soptunna, parfymerna som ligger i ytterfacket på ryggsäcken får lämnas in för att återfås efter matchen. Sen är vi inne.
På området som vibrerar av spänning. Gult och blått, blått och gult. Vart man än vänder sig ser man svenska supportrar ivrigt väntandes på ödesmatchen. Tre timmar kvar och Berlin och Olympiastadion bubblar av förväntning.
Scenerna som byggts upp på området intas av svenskar och man hör den svenska nationalsången från olika håll.
Plötsligt står ett av sveriges fans på en scen. En liten tjej som ombeds sjunga en hejaramsa för sverige. Plötsligt lyder den skånska stämman på den lilla tjejen: Ingen kickar fotboll som han.. Zlatan.. Ja sa Zlatan.. Svensken som är vår superman- Zlatan.. ja sa Zlataan. I love you, Ich liebe dich. Zlatan Ibrahimovic.. de svenska fansen sjunger med och det viftas med flaggor.
Själv sträcker jag upp min för dagen inköpta flagga och känner stoltheten och spänningen pulsera i mig. Jag är här, I berlin, bland alla dessa människor som brinner för att Sverige idag måste vinna denna ödesmatch. Ingen vinst och VM är över för denna gången.
Vi vandrar omkring på området någon timme innnan vi drar oss vidare fram till arenan. Den gråa stenklumpen har förvandlats till ett blå-gult hav av svenskar. Platserna intas och vi följer matchen mellan England-Trinidad tobago som visas på en stor bildskärm.
Medan vi sitter där fylls arenan på bit för bit. Blå-gula människor strömmar in.
Spelarna intar planen för uppvärming under stort jubel. Det är på riktigt. Dom svenska stjärnorna som man bara sett på tv eller i tidningen dyker upp livs levande framför oss. Vi följer deras steg och beslutsamma miner med spänning. Snart är det dags. Det märks på fansen och det märks på fotbollsspelrna på plan. Alla är fokuserade.
Spelarna går av planen och det blir en stunds väntan till.
Olympiastadion har nu fyllts och det är snart dags för match.
Under ett öronbedövande jubel kommer spelarna tillbaka ut på arnenan. Ombytta i de gula landslagsdräkterna med motståndarna Paraguay vid sin sida.
nationalsången sjungs av de 46000 svenskarna som befinner sig på stadion och rysningarna går genom kroppen när man ser spelarnas fokuserade ansikten på storbildsskärmen. Nu eller aldrig. Vi måste vinna.
Matchen är bra. Många chanser men inga mål.
Vid alla fasta situationer sjunger de svenska fansen: In med bollen i mål, in med bollen i mål, in med bollen i mål, iiiinn med bollen mååål! Men inte. Det går inte. Bollen vill inte in i målet och första halveken slutar mållös. Fansen har hållit igång hela matchen och stämningen är underbar. Målet fattas.
Andra halvlek börjar men målet kommer inte. Fansen sjunger och sjunger. Vågen går runt arenen och svenskarna hejar på: Andra sidan är ni klara,.. jajamänsan fatts bara!
Inget mål. Minuterna går. Jag har gett upp hoppet. Det går inte. Det blir inget mål. VM är slut för Sveriges del. Då händer det som egentligen inte händer i verkligheten.
Bollen studsar sveriges väg och Fredrik Ljungberg nickar in bollen i mål. Det är den 89:e matchminuten och vi tror inte det är sant.
Läktaren kokar... runt omkring mig står jag i en kokande gryta med fans som skriker av lycka, gråter, sjunger, dansar, skrattar, kramas och det viftas med flaggor. Vi vinner. Vi vinner.
Jag hinner inte tänka tanken att Paraguay kan kvittera på de 3 tilläggsminuterna. Det finns inte i tanken. Det här är våran match. Det är sveriges dag och vi har vunnit. Lyckan och lättnaden som infinner sig på Berlin, Olympiastadion klockan 22.45 den magiska torsdagskvällen kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas.
vi var bästa fansen och jag var där! Underbart! Rankader nummer ett och jag förstår det. Inget slår stämningen i berlin.
Idag är en ny matchdag och nu är det heja heja sverige igen. Det får bli tv-soffan och jag kan garantera att kontrasten blir stor. Från 72000 på Olympiastadion till jag, darling, tristan och isolde i soffan.
Men vaddå.. jag är gul och blå ändå. I kväll så sitter jag hemma med min landslagströja på och svenska flaggor målade i ansiktet. Flaggan som jag viftade med i Berlin står framme och är redo...
Klockan slår över till sex och i en megafon så talar någon om för alla de tusentals fansen som samlats utanför att det är dags att gå in.
Vi ställer oss i kö för att bli visiterade och genomkontrollerade. Våra vattenflaskor kastas i en soptunna, parfymerna som ligger i ytterfacket på ryggsäcken får lämnas in för att återfås efter matchen. Sen är vi inne.
På området som vibrerar av spänning. Gult och blått, blått och gult. Vart man än vänder sig ser man svenska supportrar ivrigt väntandes på ödesmatchen. Tre timmar kvar och Berlin och Olympiastadion bubblar av förväntning.
Scenerna som byggts upp på området intas av svenskar och man hör den svenska nationalsången från olika håll.
Plötsligt står ett av sveriges fans på en scen. En liten tjej som ombeds sjunga en hejaramsa för sverige. Plötsligt lyder den skånska stämman på den lilla tjejen: Ingen kickar fotboll som han.. Zlatan.. Ja sa Zlatan.. Svensken som är vår superman- Zlatan.. ja sa Zlataan. I love you, Ich liebe dich. Zlatan Ibrahimovic.. de svenska fansen sjunger med och det viftas med flaggor.
Själv sträcker jag upp min för dagen inköpta flagga och känner stoltheten och spänningen pulsera i mig. Jag är här, I berlin, bland alla dessa människor som brinner för att Sverige idag måste vinna denna ödesmatch. Ingen vinst och VM är över för denna gången.
Vi vandrar omkring på området någon timme innnan vi drar oss vidare fram till arenan. Den gråa stenklumpen har förvandlats till ett blå-gult hav av svenskar. Platserna intas och vi följer matchen mellan England-Trinidad tobago som visas på en stor bildskärm.
Medan vi sitter där fylls arenan på bit för bit. Blå-gula människor strömmar in.
Spelarna intar planen för uppvärming under stort jubel. Det är på riktigt. Dom svenska stjärnorna som man bara sett på tv eller i tidningen dyker upp livs levande framför oss. Vi följer deras steg och beslutsamma miner med spänning. Snart är det dags. Det märks på fansen och det märks på fotbollsspelrna på plan. Alla är fokuserade.
Spelarna går av planen och det blir en stunds väntan till.
Olympiastadion har nu fyllts och det är snart dags för match.
Under ett öronbedövande jubel kommer spelarna tillbaka ut på arnenan. Ombytta i de gula landslagsdräkterna med motståndarna Paraguay vid sin sida.
nationalsången sjungs av de 46000 svenskarna som befinner sig på stadion och rysningarna går genom kroppen när man ser spelarnas fokuserade ansikten på storbildsskärmen. Nu eller aldrig. Vi måste vinna.
Matchen är bra. Många chanser men inga mål.
Vid alla fasta situationer sjunger de svenska fansen: In med bollen i mål, in med bollen i mål, in med bollen i mål, iiiinn med bollen mååål! Men inte. Det går inte. Bollen vill inte in i målet och första halveken slutar mållös. Fansen har hållit igång hela matchen och stämningen är underbar. Målet fattas.
Andra halvlek börjar men målet kommer inte. Fansen sjunger och sjunger. Vågen går runt arenen och svenskarna hejar på: Andra sidan är ni klara,.. jajamänsan fatts bara!
Inget mål. Minuterna går. Jag har gett upp hoppet. Det går inte. Det blir inget mål. VM är slut för Sveriges del. Då händer det som egentligen inte händer i verkligheten.
Bollen studsar sveriges väg och Fredrik Ljungberg nickar in bollen i mål. Det är den 89:e matchminuten och vi tror inte det är sant.
Läktaren kokar... runt omkring mig står jag i en kokande gryta med fans som skriker av lycka, gråter, sjunger, dansar, skrattar, kramas och det viftas med flaggor. Vi vinner. Vi vinner.
Jag hinner inte tänka tanken att Paraguay kan kvittera på de 3 tilläggsminuterna. Det finns inte i tanken. Det här är våran match. Det är sveriges dag och vi har vunnit. Lyckan och lättnaden som infinner sig på Berlin, Olympiastadion klockan 22.45 den magiska torsdagskvällen kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas.
vi var bästa fansen och jag var där! Underbart! Rankader nummer ett och jag förstår det. Inget slår stämningen i berlin.
Idag är en ny matchdag och nu är det heja heja sverige igen. Det får bli tv-soffan och jag kan garantera att kontrasten blir stor. Från 72000 på Olympiastadion till jag, darling, tristan och isolde i soffan.
Men vaddå.. jag är gul och blå ändå. I kväll så sitter jag hemma med min landslagströja på och svenska flaggor målade i ansiktet. Flaggan som jag viftade med i Berlin står framme och är redo...
Ledigheten försvinner snabbt
Har vart ledig hela veckan. Inget direkt planerat. Tråkigt och tråkigt. Nu har äntligen Linn o caroline behagat dyka upp så jag ska få träffa dom.
I morgon förmodligen. Kul. Jag vill ha besök och jag vill umgås och småprata lite över en kopp kaffe eller två.
Anna undrade hur jag kunde känna mig ensam när jag flyttat hem. Det undrar jag oxå. Kanske beror på att det har förändrats endel sen jag sist bodde här. Då gick jag i skolan, jag tränade på kvällarna, dom jag umgicks med bodde här. Nu gör jag inget av detta. Jag ska börja jobba, jag tränar inte (än) och dom som förut bodde här har också flyttat härifrån eller är på god väg.
Därför tror jag att ensamheten gör sig påmind.
Men du, Anna, jag kan lova att du kommer se mig en hel del på Toria. Dels är det nära hemma och dels är det väl den största mataffären som man kan ta sig till i Torsby. När jag inte har stan eller marieberg så får jag väl åka till toria i stället. Fast jag lovar. Jag ska vara en skötsam kund och försöka ha pengar på kontot om jag handlar med kort=) Om det går...
hehe, jag har också jobbat i affär och vet hur det känns med alla kunder som man kunde bli smått galen på. Le Emma, Le! Inombords småsvär man och tänker lite halvskumma tankar mest hela tiden.
Hört inne på pekås en sommar.
Dam, cirka 70 år..
-"Vet ni att den här fisken har sitt utgånsdatum i morgon? Borde man betala nåt för den?"
Emma- "Ja vi vet, det är därför som vi har nedsatt pris på den"
Damen - "Men egentligen borde den vara gratis, man hinner kanske inte laga nåt av den innan datumet är för gammalt"
Emma - "Tyvärr.. LER.. Det är det priset som gäller" LER FORTFARANDE...
Inombords... Snåla kärring, köper du den nu till rabbaterat pris så hinner du nog minsann gå hem och laga i ordning den innan i morgon!
Damen- SURT... " -Jaha, jaja... "
Osv. osv....
Nog om det. Nu ska jag trampa hemåt på min nya cykel som jag fick för att jag tagit examen=)
hurra! den är svart och fin. Tänkte försöka skaffa mig lite snygga och vältränade ben i och med detta köp. Vi får se hur det går.
På tisdag ska jag till Berlin och se på Fotbolls-VM. hurra igen! Jag har minsann köpt en äkta (läs DYR!!) fotbollströja med Ibrahimovic på ryggen. Den ska jag stoltsera med på VM.
I morgon förmodligen. Kul. Jag vill ha besök och jag vill umgås och småprata lite över en kopp kaffe eller två.
Anna undrade hur jag kunde känna mig ensam när jag flyttat hem. Det undrar jag oxå. Kanske beror på att det har förändrats endel sen jag sist bodde här. Då gick jag i skolan, jag tränade på kvällarna, dom jag umgicks med bodde här. Nu gör jag inget av detta. Jag ska börja jobba, jag tränar inte (än) och dom som förut bodde här har också flyttat härifrån eller är på god väg.
Därför tror jag att ensamheten gör sig påmind.
Men du, Anna, jag kan lova att du kommer se mig en hel del på Toria. Dels är det nära hemma och dels är det väl den största mataffären som man kan ta sig till i Torsby. När jag inte har stan eller marieberg så får jag väl åka till toria i stället. Fast jag lovar. Jag ska vara en skötsam kund och försöka ha pengar på kontot om jag handlar med kort=) Om det går...
hehe, jag har också jobbat i affär och vet hur det känns med alla kunder som man kunde bli smått galen på. Le Emma, Le! Inombords småsvär man och tänker lite halvskumma tankar mest hela tiden.
Hört inne på pekås en sommar.
Dam, cirka 70 år..
-"Vet ni att den här fisken har sitt utgånsdatum i morgon? Borde man betala nåt för den?"
Emma- "Ja vi vet, det är därför som vi har nedsatt pris på den"
Damen - "Men egentligen borde den vara gratis, man hinner kanske inte laga nåt av den innan datumet är för gammalt"
Emma - "Tyvärr.. LER.. Det är det priset som gäller" LER FORTFARANDE...
Inombords... Snåla kärring, köper du den nu till rabbaterat pris så hinner du nog minsann gå hem och laga i ordning den innan i morgon!
Damen- SURT... " -Jaha, jaja... "
Osv. osv....
Nog om det. Nu ska jag trampa hemåt på min nya cykel som jag fick för att jag tagit examen=)
hurra! den är svart och fin. Tänkte försöka skaffa mig lite snygga och vältränade ben i och med detta köp. Vi får se hur det går.
På tisdag ska jag till Berlin och se på Fotbolls-VM. hurra igen! Jag har minsann köpt en äkta (läs DYR!!) fotbollströja med Ibrahimovic på ryggen. Den ska jag stoltsera med på VM.
Heja sverige!:)Tillbaka igen
Tillbaka igen i bloggandets värld efter lång frånvaro. Nu ska jag ta mig i kragen en liten stund.
Är på plats i Torsby för att nu fortsätta min tid här. Det känns bra, tomt, härligt, konstigt och ensamt på samma gång. Var är alla folk?
Jag är smått frustrerad över att inte bara kunna ringa Agneta och be henne komma över på en kopp kaffe när jag behöver en pratstund eller bara vill umgås med nån. Jag kan inte bara ta en sväng på stan när jag inte har något annat för mig, för att kolla upp om något nytt spännande har kommit in. Jag kan inte ta bilen till Ikea eller marieberg för att bara strosa runt för mig själv och njuta. Nej inget av detta kan jag göra här.
Ett nytt främmande liv har börjat. Ett liv som jag en gång hade och som jag nu letat mig tillbaka till. Visst är det skönt på ett sätt, men ibland känner jag mig nästan mera ensam här än vad jag ibland gjorde i andra staden. Konstigt?
Förresten så har nästan alla vänner som en gång bodde här nu tagit sitt pick och pack och flyttat på sig. Dumma dumma Karlstad som tagit mina underbara vänner. Dumma Göteborg och dumma Norge. Jag vill ju att ni nu allihopa ska finnas här runt omkring mig. Jag saknar er alla.
Under tiden som jag saknar er får jag i stället prata med småbebisarna. Mina nyinflyttade kattungar som verkar trivas rätt bra. Gnager den ena på skohyllan så hänger den andra som Tarzan i gardinen. Vilar den ena så är den andra där snabbt som attan och biter lite i örat eller så på den sovande. Men dom är ljuvliga.
Så ni allihopa som befinner er i Torsby och har en stund till övers får gärna kika in. Jag säger aldrig nej till en kopp kaffe med någon trevlig prick eller en liten pratstund så här lite i ensamhetens tid.
Kram på er!
Är på plats i Torsby för att nu fortsätta min tid här. Det känns bra, tomt, härligt, konstigt och ensamt på samma gång. Var är alla folk?
Jag är smått frustrerad över att inte bara kunna ringa Agneta och be henne komma över på en kopp kaffe när jag behöver en pratstund eller bara vill umgås med nån. Jag kan inte bara ta en sväng på stan när jag inte har något annat för mig, för att kolla upp om något nytt spännande har kommit in. Jag kan inte ta bilen till Ikea eller marieberg för att bara strosa runt för mig själv och njuta. Nej inget av detta kan jag göra här.
Ett nytt främmande liv har börjat. Ett liv som jag en gång hade och som jag nu letat mig tillbaka till. Visst är det skönt på ett sätt, men ibland känner jag mig nästan mera ensam här än vad jag ibland gjorde i andra staden. Konstigt?
Förresten så har nästan alla vänner som en gång bodde här nu tagit sitt pick och pack och flyttat på sig. Dumma dumma Karlstad som tagit mina underbara vänner. Dumma Göteborg och dumma Norge. Jag vill ju att ni nu allihopa ska finnas här runt omkring mig. Jag saknar er alla.
Under tiden som jag saknar er får jag i stället prata med småbebisarna. Mina nyinflyttade kattungar som verkar trivas rätt bra. Gnager den ena på skohyllan så hänger den andra som Tarzan i gardinen. Vilar den ena så är den andra där snabbt som attan och biter lite i örat eller så på den sovande. Men dom är ljuvliga.
Så ni allihopa som befinner er i Torsby och har en stund till övers får gärna kika in. Jag säger aldrig nej till en kopp kaffe med någon trevlig prick eller en liten pratstund så här lite i ensamhetens tid.
Kram på er!