Berlin 2006-06-15 Magiskt!
Olympiastadion, Berlin. 2006-06-15. Klockan är några minuter i sex och snart är det dags för insläpp till inrådet där supportrarna får vara innan matchstart.
Klockan slår över till sex och i en megafon så talar någon om för alla de tusentals fansen som samlats utanför att det är dags att gå in.
Vi ställer oss i kö för att bli visiterade och genomkontrollerade. Våra vattenflaskor kastas i en soptunna, parfymerna som ligger i ytterfacket på ryggsäcken får lämnas in för att återfås efter matchen. Sen är vi inne.
På området som vibrerar av spänning. Gult och blått, blått och gult. Vart man än vänder sig ser man svenska supportrar ivrigt väntandes på ödesmatchen. Tre timmar kvar och Berlin och Olympiastadion bubblar av förväntning.
Scenerna som byggts upp på området intas av svenskar och man hör den svenska nationalsången från olika håll.
Plötsligt står ett av sveriges fans på en scen. En liten tjej som ombeds sjunga en hejaramsa för sverige. Plötsligt lyder den skånska stämman på den lilla tjejen: Ingen kickar fotboll som han.. Zlatan.. Ja sa Zlatan.. Svensken som är vår superman- Zlatan.. ja sa Zlataan. I love you, Ich liebe dich. Zlatan Ibrahimovic.. de svenska fansen sjunger med och det viftas med flaggor.
Själv sträcker jag upp min för dagen inköpta flagga och känner stoltheten och spänningen pulsera i mig. Jag är här, I berlin, bland alla dessa människor som brinner för att Sverige idag måste vinna denna ödesmatch. Ingen vinst och VM är över för denna gången.
Vi vandrar omkring på området någon timme innnan vi drar oss vidare fram till arenan. Den gråa stenklumpen har förvandlats till ett blå-gult hav av svenskar. Platserna intas och vi följer matchen mellan England-Trinidad tobago som visas på en stor bildskärm.
Medan vi sitter där fylls arenan på bit för bit. Blå-gula människor strömmar in.
Spelarna intar planen för uppvärming under stort jubel. Det är på riktigt. Dom svenska stjärnorna som man bara sett på tv eller i tidningen dyker upp livs levande framför oss. Vi följer deras steg och beslutsamma miner med spänning. Snart är det dags. Det märks på fansen och det märks på fotbollsspelrna på plan. Alla är fokuserade.
Spelarna går av planen och det blir en stunds väntan till.
Olympiastadion har nu fyllts och det är snart dags för match.
Under ett öronbedövande jubel kommer spelarna tillbaka ut på arnenan. Ombytta i de gula landslagsdräkterna med motståndarna Paraguay vid sin sida.
nationalsången sjungs av de 46000 svenskarna som befinner sig på stadion och rysningarna går genom kroppen när man ser spelarnas fokuserade ansikten på storbildsskärmen. Nu eller aldrig. Vi måste vinna.
Matchen är bra. Många chanser men inga mål.
Vid alla fasta situationer sjunger de svenska fansen: In med bollen i mål, in med bollen i mål, in med bollen i mål, iiiinn med bollen mååål! Men inte. Det går inte. Bollen vill inte in i målet och första halveken slutar mållös. Fansen har hållit igång hela matchen och stämningen är underbar. Målet fattas.
Andra halvlek börjar men målet kommer inte. Fansen sjunger och sjunger. Vågen går runt arenen och svenskarna hejar på: Andra sidan är ni klara,.. jajamänsan fatts bara!
Inget mål. Minuterna går. Jag har gett upp hoppet. Det går inte. Det blir inget mål. VM är slut för Sveriges del. Då händer det som egentligen inte händer i verkligheten.
Bollen studsar sveriges väg och Fredrik Ljungberg nickar in bollen i mål. Det är den 89:e matchminuten och vi tror inte det är sant.
Läktaren kokar... runt omkring mig står jag i en kokande gryta med fans som skriker av lycka, gråter, sjunger, dansar, skrattar, kramas och det viftas med flaggor. Vi vinner. Vi vinner.
Jag hinner inte tänka tanken att Paraguay kan kvittera på de 3 tilläggsminuterna. Det finns inte i tanken. Det här är våran match. Det är sveriges dag och vi har vunnit. Lyckan och lättnaden som infinner sig på Berlin, Olympiastadion klockan 22.45 den magiska torsdagskvällen kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas.
vi var bästa fansen och jag var där! Underbart! Rankader nummer ett och jag förstår det. Inget slår stämningen i berlin.
Idag är en ny matchdag och nu är det heja heja sverige igen. Det får bli tv-soffan och jag kan garantera att kontrasten blir stor. Från 72000 på Olympiastadion till jag, darling, tristan och isolde i soffan.
Men vaddå.. jag är gul och blå ändå. I kväll så sitter jag hemma med min landslagströja på och svenska flaggor målade i ansiktet. Flaggan som jag viftade med i Berlin står framme och är redo...
Klockan slår över till sex och i en megafon så talar någon om för alla de tusentals fansen som samlats utanför att det är dags att gå in.
Vi ställer oss i kö för att bli visiterade och genomkontrollerade. Våra vattenflaskor kastas i en soptunna, parfymerna som ligger i ytterfacket på ryggsäcken får lämnas in för att återfås efter matchen. Sen är vi inne.
På området som vibrerar av spänning. Gult och blått, blått och gult. Vart man än vänder sig ser man svenska supportrar ivrigt väntandes på ödesmatchen. Tre timmar kvar och Berlin och Olympiastadion bubblar av förväntning.
Scenerna som byggts upp på området intas av svenskar och man hör den svenska nationalsången från olika håll.
Plötsligt står ett av sveriges fans på en scen. En liten tjej som ombeds sjunga en hejaramsa för sverige. Plötsligt lyder den skånska stämman på den lilla tjejen: Ingen kickar fotboll som han.. Zlatan.. Ja sa Zlatan.. Svensken som är vår superman- Zlatan.. ja sa Zlataan. I love you, Ich liebe dich. Zlatan Ibrahimovic.. de svenska fansen sjunger med och det viftas med flaggor.
Själv sträcker jag upp min för dagen inköpta flagga och känner stoltheten och spänningen pulsera i mig. Jag är här, I berlin, bland alla dessa människor som brinner för att Sverige idag måste vinna denna ödesmatch. Ingen vinst och VM är över för denna gången.
Vi vandrar omkring på området någon timme innnan vi drar oss vidare fram till arenan. Den gråa stenklumpen har förvandlats till ett blå-gult hav av svenskar. Platserna intas och vi följer matchen mellan England-Trinidad tobago som visas på en stor bildskärm.
Medan vi sitter där fylls arenan på bit för bit. Blå-gula människor strömmar in.
Spelarna intar planen för uppvärming under stort jubel. Det är på riktigt. Dom svenska stjärnorna som man bara sett på tv eller i tidningen dyker upp livs levande framför oss. Vi följer deras steg och beslutsamma miner med spänning. Snart är det dags. Det märks på fansen och det märks på fotbollsspelrna på plan. Alla är fokuserade.
Spelarna går av planen och det blir en stunds väntan till.
Olympiastadion har nu fyllts och det är snart dags för match.
Under ett öronbedövande jubel kommer spelarna tillbaka ut på arnenan. Ombytta i de gula landslagsdräkterna med motståndarna Paraguay vid sin sida.
nationalsången sjungs av de 46000 svenskarna som befinner sig på stadion och rysningarna går genom kroppen när man ser spelarnas fokuserade ansikten på storbildsskärmen. Nu eller aldrig. Vi måste vinna.
Matchen är bra. Många chanser men inga mål.
Vid alla fasta situationer sjunger de svenska fansen: In med bollen i mål, in med bollen i mål, in med bollen i mål, iiiinn med bollen mååål! Men inte. Det går inte. Bollen vill inte in i målet och första halveken slutar mållös. Fansen har hållit igång hela matchen och stämningen är underbar. Målet fattas.
Andra halvlek börjar men målet kommer inte. Fansen sjunger och sjunger. Vågen går runt arenen och svenskarna hejar på: Andra sidan är ni klara,.. jajamänsan fatts bara!
Inget mål. Minuterna går. Jag har gett upp hoppet. Det går inte. Det blir inget mål. VM är slut för Sveriges del. Då händer det som egentligen inte händer i verkligheten.
Bollen studsar sveriges väg och Fredrik Ljungberg nickar in bollen i mål. Det är den 89:e matchminuten och vi tror inte det är sant.
Läktaren kokar... runt omkring mig står jag i en kokande gryta med fans som skriker av lycka, gråter, sjunger, dansar, skrattar, kramas och det viftas med flaggor. Vi vinner. Vi vinner.
Jag hinner inte tänka tanken att Paraguay kan kvittera på de 3 tilläggsminuterna. Det finns inte i tanken. Det här är våran match. Det är sveriges dag och vi har vunnit. Lyckan och lättnaden som infinner sig på Berlin, Olympiastadion klockan 22.45 den magiska torsdagskvällen kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas.
vi var bästa fansen och jag var där! Underbart! Rankader nummer ett och jag förstår det. Inget slår stämningen i berlin.
Idag är en ny matchdag och nu är det heja heja sverige igen. Det får bli tv-soffan och jag kan garantera att kontrasten blir stor. Från 72000 på Olympiastadion till jag, darling, tristan och isolde i soffan.
Men vaddå.. jag är gul och blå ändå. I kväll så sitter jag hemma med min landslagströja på och svenska flaggor målade i ansiktet. Flaggan som jag viftade med i Berlin står framme och är redo...
Kommentarer
Postat av: Anna
jag får tårar i ögonen när jag läser allt det fantastiska ni var med om. Å vad jag önskar att jag ahde varit där! Ikväll gäller det igen...
Postat av: Linn
vilken härlig beskrivning!
Postat av: Aline
shit, bejbi, du kan verkligen beskriva målande.. det måste ha varit så häftigt, själv satt jag hemma i tvsoffan och hoppade, kan inte tänka mig hur det måste varit att studsa på olympiastadion! :)
jag saknar dig verkligen mycket, tänker på dig massor! Heter katterna tristan och isolde?? gulligt sweet..
älska!
Postat av: joker
avis som fan. även om det var ett tag sedan. småsurfade bara lite från alines sida. kostade mig att bli avis. hmm undra om det va värt det.
Trackback