071219 kl 09.50
Den 1 januari är det exakt ett år sedan jag blev singel.
Rent formellt.
Nu ska jag vara lite elak (men tror inte mitt nyaste ex läser här), men rent informellt så hade nog det förhållandet tagit slut långt innan dess. I alla fall för mig.
Inte en tår jag fällde över detta en dag efter 1 januari.
Jag har levt ett snabbt snurrande 2007.
Jag har träffat massa nya folk, det har hänt så mycket i mitt liv att jag inte ens orkar tänka på allt.
Det mesta har varit positiva upplevelser, men det har såklart även inträffat endel floppar. Det är sådant man får räkna med.
Nu börjar jag undra om det är SÅHÄR man ska ha det. Är jag nöjd?
Svar: Jag vet inte.
Jag har inte en susning om vad jag egentligen vill. Jag är inte fullkomligt nöjd och kommer jag fortsätta i samma takt som jag snurrat i hela 2007 så kommer jag vara utbränd innan jag är 25. Och det är ingen Överdrift!
Hur länge kommer jag orka snurra i ekorrhjulet innan jag inte vill något mer.
Igår satt jag ensam, tittade ut på det mörka och kände att jag bara inte orkade mer. Jag ville bara sova. Försvinna ett tag. Bara litegrann.
Slippa fundera och låta alla tankar i huvudet stanna upp.
Sova bort många många dagar och slippa alla måsten.
Just nu är jag ständigt online. 24 timmar om dygnet och är det ingen som stannar hjulet åt mig vete fan om jag inte bara lägger mig och drar täcket över huvudet och vägrar vara ständigt där.
För alla.
För mig själv.
För ingen.
Idag känns det bättre.
Men det gnager ändå.
Frid.
Det är nog det som är grejen.
Kunna vara med sig själv.
Tyvärr var det något jag kunde innan mitt senaste förhållande.
Då var jag ensam.
Helt totalt ensam.
Jag bodde själv, kände ingen i staden jag bodde. Visste inte ens vilket landskap jag befann mig i. Utan nån.
Men fullständigt trygg i mig själv och min ensamhet.
Jag for hem till den tomma lägenheten efter dagens slut.
Orkade inte höra av mig till folk. Orkade inte med sällskapet. Ville bara vara med mig själv och jag var nöjd med det.
Behövde inte träffa folk dygnet runt. Behövde inte svara.
Sen hände något. Jag vet inte vad. Men i dagsläget är ensamheten inte densamma.
Jag har firat min födelsedag ensam och inte tyckt att det varit jobbigt.
Det förändras.
Man förändras.
Rent formellt.
Nu ska jag vara lite elak (men tror inte mitt nyaste ex läser här), men rent informellt så hade nog det förhållandet tagit slut långt innan dess. I alla fall för mig.
Inte en tår jag fällde över detta en dag efter 1 januari.
Jag har levt ett snabbt snurrande 2007.
Jag har träffat massa nya folk, det har hänt så mycket i mitt liv att jag inte ens orkar tänka på allt.
Det mesta har varit positiva upplevelser, men det har såklart även inträffat endel floppar. Det är sådant man får räkna med.
Nu börjar jag undra om det är SÅHÄR man ska ha det. Är jag nöjd?
Svar: Jag vet inte.
Jag har inte en susning om vad jag egentligen vill. Jag är inte fullkomligt nöjd och kommer jag fortsätta i samma takt som jag snurrat i hela 2007 så kommer jag vara utbränd innan jag är 25. Och det är ingen Överdrift!
Hur länge kommer jag orka snurra i ekorrhjulet innan jag inte vill något mer.
Igår satt jag ensam, tittade ut på det mörka och kände att jag bara inte orkade mer. Jag ville bara sova. Försvinna ett tag. Bara litegrann.
Slippa fundera och låta alla tankar i huvudet stanna upp.
Sova bort många många dagar och slippa alla måsten.
Just nu är jag ständigt online. 24 timmar om dygnet och är det ingen som stannar hjulet åt mig vete fan om jag inte bara lägger mig och drar täcket över huvudet och vägrar vara ständigt där.
För alla.
För mig själv.
För ingen.
Idag känns det bättre.
Men det gnager ändå.
Frid.
Det är nog det som är grejen.
Kunna vara med sig själv.
Tyvärr var det något jag kunde innan mitt senaste förhållande.
Då var jag ensam.
Helt totalt ensam.
Jag bodde själv, kände ingen i staden jag bodde. Visste inte ens vilket landskap jag befann mig i. Utan nån.
Men fullständigt trygg i mig själv och min ensamhet.
Jag for hem till den tomma lägenheten efter dagens slut.
Orkade inte höra av mig till folk. Orkade inte med sällskapet. Ville bara vara med mig själv och jag var nöjd med det.
Behövde inte träffa folk dygnet runt. Behövde inte svara.
Sen hände något. Jag vet inte vad. Men i dagsläget är ensamheten inte densamma.
Jag har firat min födelsedag ensam och inte tyckt att det varit jobbigt.
Det förändras.
Man förändras.
Kommentarer
Trackback