saltlakris

Nu har vi börjat packa ner vårat liv i kartonger.
Många kartonger.
Att man orkar samla på sig så mycket.
Jag har ändå gjort rensningar när jag bott mina 4 år på samma plats. Plus att mycket slängdes redan förra gången. Men det räcker inte. Skåp och lådor är fulla av allt och ingenting.
Men nu har det i alla fall börjat.

Varje dag både önskar jag att brevet ska komma nu och varje dag önskar jag att det inte gör det.
Det är en pulshöjande förtjusning över att inte veta. Att hoppas men inte hoppas för mycket.
Jag håller samtidigt utkik över vilka andra möjligheter det finns. Jag har ju trots allt en utbildning redan. Något att luta mig tillbaka på om det inte blir som jag vill.

Håll alla era tummar för oss!

Vi förbereder oss för fullt!


                             

Försökte mig faktiskt på att förändra min blogg. Men nej. Jag klarar det inte.
Får helt enkelt vara lite gammaldags ett tag tills jag får klura lite till.

Jag har krypit in i bunkern igen. Dock kommer inte bunkern att fortsätta vara min framtid. Jag bevarar bunkern ett tag till, men sen överger jag den. För en tid. För en längre tid. Eller för alltid.

Vi får se.

Känner mig lycklig med mitt beslut. Nöjd och förväntansfull. Samtidigt orolig. Tänk om det inte funkar? Tänk om det inte alls blir så som jag tänkt mig.

Det är svårt att lämna tryggheten.

Att bryta upp från allt som du tänker på som hemma. Som mitt liv.

Nu väntar det nya. Det oförutsägbara.

Fast det underbara.

Jag längtar.

Framtiden får utvisa hur det kommer att bli.