saltlakris

Nu har vi börjat packa ner vårat liv i kartonger.
Många kartonger.
Att man orkar samla på sig så mycket.
Jag har ändå gjort rensningar när jag bott mina 4 år på samma plats. Plus att mycket slängdes redan förra gången. Men det räcker inte. Skåp och lådor är fulla av allt och ingenting.
Men nu har det i alla fall börjat.

Varje dag både önskar jag att brevet ska komma nu och varje dag önskar jag att det inte gör det.
Det är en pulshöjande förtjusning över att inte veta. Att hoppas men inte hoppas för mycket.
Jag håller samtidigt utkik över vilka andra möjligheter det finns. Jag har ju trots allt en utbildning redan. Något att luta mig tillbaka på om det inte blir som jag vill.

Håll alla era tummar för oss!

Vi förbereder oss för fullt!